LRFs rapport Ung och lovande från 2020 visar att män mellan 20-35 år äger mer mark än kvinnor i samma ålder, både jordbruksmark och skogsmark. Desto större areal, desto större skillnad i ägande mellan könen. Också Ownershifts rapport från 2019 visar att män äger betydligt mycket mer jordbruksmark och skogsmark än kvinnor, hela 2,6 gånger mer mätt i ägd areal.
I lantbruksföretagandet är ägande A och O. Trots detta förstod jag själv inte hur komplicerat mitt eget förhållningssätt till ägande var innan vi inledde ett generationsskifte inom familjen. Att identifiera vilka barn som var intresserade att driva vidare mjölkproduktionen var en process som tog väldigt lång tid, även om det för en utomstående kunde te sig lätt att urskilja intresse. Att sedan gemensamt göra en rättvis bedömning av vem som ska äga vad kommer dröja ännu längre.
Där spelar ekonomiska och geografiska parametrar in samtidigt som det gäller att värna relationerna.
Själv har jag aldrig sett ägande som en födelserätt, men för att analysera de stora skillnaderna vi ser mellan mäns och kvinnors ägande av större arealer är det kanske där vi ska börja. Lantbrukarsonen som rättmätig övertagare är en uråldrig, traditionellt bunden mönsterbild som år 2024 ännu inte är helt bortsuddad. Och trots att vi kan se en stor mängd dolda kvinnor som sitter i skuggan av ägarpositionerna ska vi inte glömma bort vad faktiskt ägande innebär – makt, finansiell säkerhet, trygghet och kontroll. Dessa faktorer bör fördelas lika mellan bägge könen.
För att ta oss framåt i frågan krävs flera förändringar. Ett större ansvar hos överlåtare i ett ägarskifte om vem eller vilka som ges de bästa förutsättningarna för framtida ägande och en omfattande attitydförändring inom branschen gentemot kvinnor i maktpositioner tror jag är två̊ viktiga förutsättningar för ett trendbrott.
Lyckas vi inom lantbruket locka till oss fler framtidslystna företagare lyckas vi också̊ behålla dem genom att bevisa att ett jämställt ägande är av riktig betydelse.