Vi svenska jord- och skogsbrukare står inför en komplex verklighet präglad av en mängd olika krav och regleringar. Som vice ordförande i LRF ser jag dagligen hur dessa krav påverkar våra medlemmars vardag och vår förmåga att bedriva hållbara och lönsamma verksamheter.
Vi lantbrukare förväntas och vill bidra till ökad livsmedelsförsörjning och minskad klimatpåverkan genom hållbar produktion av livsmedel och förnyelsebara råvaror. Detta kräver investeringar i ny teknik, anpassning av odlingsmetoder för minskade utsläpp och ökad kolinlagring i marken och nya innovativa lösningar i djurproduktionen.
Samtidigt tas jordbruksmark i anspråk för utbyggnad av det urbana samhället, mer skogsmark förväntas tas ur produktion och sedan länge dikade marker ska återvätas och därmed minskar mängden produktiv areal för våra näringar. Kraven på att bevara biologisk mångfald och skydda hotade arter ökar vilket kommer ta ytterligare produktivmark ur produktion eller omläggs i en mer extensiv riktning.
Alla dessa lösningar kommer med en kostnad, en kostnad som producenten idag förväntas betala den stora merparten av.
Allt medan inflationen och prisökningarna i samhället gör att många konsumenter lämnar premiumsegmenten med en högre prislapp och istället vänder blicken mot de mindre kostsamma. Någonting här rimmar illa.
Ett närmast bisarrt exempel på en krock mellan olika mål är hur naturrestaureringslagen och avskogningsförordningen. Enligt NRL ska vi återställa nästan en miljon hektar betesmark för att gynna den biologiska mångfalden. Den marken är idag ofta bevuxen med skog som då skulle behöva tas ner och betande djur tillföras.
Men enligt avskogningsförordningen så skulle varken timret eller köttet kunna säljas då det skulle bryta mot avskogningsförordningen. Resultatet? Den enskilde svenska jord- och skogsbrukare får stå med kostnaderna i en omöjlig ekvation. Det är svårt att inte få känslan av att alla pratar om hållbarhet men att ingen vill betala.
För mig är det tydligt att en ofta bortglömd aspekt i den här diskussionen är att svenska jord- och skogsbrukare redan idag tar ett stort ansvar för miljön, djurens välfärd och landsbygdens hållbarhet. Vi arbetar dagligen med att vårda och utveckla naturen, och följer de högt ställda krav som finns.
Detta ansvarstagande borde också leda till att samhället visar större tillit till vår förmåga att göra kloka och långsiktiga val för vår mark och våra djur. Vi i de gröna näringarna har en genuin kunskap och förståelse för landskapet och de ekosystem som omger dem, och det är avgörande att politiker och myndigheter vågar lita på och stödja oss i att forma en hållbar framtid, en framtid som taktar med samhället och konsumentens betalningsförmåga.
Det behöver till en förändring. I stället för allt fler krav och motstridiga regleringar krävs dialog och förståelse för våra förutsättningar och som speglar de förväntningar vi har som samhällsviktig bransch på ekonomisk-, ekologisk- såväl som socialhållbarhet.
Det är avgörande att vi tillsammans skapar förutsättningar för ett hållbart och konkurrenskraftigt jord- och skogsbruk i Sverige. Genom att balansera olika krav, våga se och ta bort alla de motstridiga krav som tvingar svenska jord- och skogsbrukare ner i spagat så kan vi säkerställa en trygg livsmedelsförsörjning, fossilfria råvaror och en levande landsbygd för framtida generationer.