Jag har en ”spot on” kollega på Jordbruksverket som konstaterat: ”jag som nörd på den internationella jordbruksmarknaden når gurustatus ungefär vart tionde år”. Inte för att ständig gurustatus är något att sträva efter, men för att en fungerande produktion, handel och tillgång på mat handlar om liv och död.
Vi såg löpsedlarna senast i början på Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Priserna på Chicagobörsen steg från mars 2020 till maj 2022 med 150 procent. Den 17 mars 2020, precis i början på pandemin, var vetepriset 183 dollar per ton, den 17 maj 2022 var det 469 dollar per ton. Nu är priserna betydligt lägre igen. Den 30 maj låg vetepriset på Chicagobörsen på 217 dollar per ton. Och rubrikerna var borta.
Det finns alltid hot mot jordbruksmarknaden i form av torka, för mycket regn, djur- och växtsjukdomar. Framåt den närmaste tiden om man tittar på spannmålsmarknaden syns risk för torka på norra halvklotet och utvecklingen av kriget i Ukraina som osäkerhetsfaktorer. Men det ska mycket till för att priset på vete ska stiga som våren 2022.
Kollegan på verket bryr sig mest sannolikt inte om gurustatus. Själv skulle jag gärna se honom ha det. Jag skulle också vilja se ett mer kontinuerligt flöde av rubriker som kopplar samman jordbruksproduktion och livsmedelstrygghet.
Fler borde bry sig om att grunden för en trygg livsmedelsförsörjning är ett rimligt pris och lönsamhet för världens bönder. Skulle priset på en Rolex åka berg och dalbana, som priserna på vete och mjölk, skulle klockan tappa så klart tappa i status. Det kan kännas futtigt att jämföra en Rolex med mat, men priset är alldeles oavsett det är rimligt eller inte en markör på hur en vara värdesätts.
Just i fallet vete och mjölk, som ju de flesta skulle anse vara viktiga råvaror i vår globala livsmedelsförsörjning, är det många som ska tjäna pengar innan produkten når konsumenten. Men betänk om världens bönder skulle tappa framtidstron till det de gör, på grund av dålig lönsamhet och bristande uppmärksamhet från oss konsumenter. Vad skulle vi då äta? Hur politiskt stabila skulle våra samhällen vara? Hur skulle världens ledare agera? Vi vill antagligen inte veta!
Alldeles oavsett chansen att uppnå gurustatus känner jag mig grundad i att det är högst rimligt att hålla rubrikerna om vikten av en trygg livsmedelsförsörjning kvar på löpet. Hur ska vi annars nå FNs 2030 mål om utrotad hunger? Hur ska vi få världens bönder, inte minst de unga som är på väg in i sektorn, att känna framtidstro och investera tillräckligt? Hur ska vi få fram tillräckligt med mat framåt? Om vi inte förstår att värdera den globala matproduktionen alla dagar, månader och år. Ta de gamla egyptierna de valde krig, förstörde sin jord, kom att sakna arbetskraft i jordbruket och fick börja köpa spannmål från Svarta havet.
Att säkerställa en trygg livsmedelsförsörjning borde vara en ren självbevarelsedrift för länder. En trygg livsmedelsförsörjning är strategiskt viktigt – det är uppenbart skillnaden mellan hunger och välmående. Men det är och har alltid också varit skillnaden mellan politisk stabilitet och politisk oro.
När experter tittar på dagens geopolitiska oro och klimatutmaning i perspektivet att säkerställa en trygg livsmedelsförsörjning, till exempel FAOs chefsekonom Maximo Torero på årets stämma för världens bönder sägs att världen måste:
- säkerställa en viss egen produktion
- sprida sina handelsrelationer och inköp, särskilt viktigt är detta för starkt importberoende länder samt
- sluta tillämpa exportrestriktioner.
Självbevarelsedriften verkar tyvärr saknas idag. FAO har just listat 18 så kallade hot spots där livsmedelstryggheten är i fara och där humanitär hjälp är nödvändig för att undvika svält och död. På listan finns länder som Afghanistan, Haiti, Nigeria, Burkina Faso and Mali, Somalia, Sydsudan, Sudan and Yemen.
Jag vet att det finns många förklaringar till att det i många länder är dåligt ställt med en trygg livsmedelsförsörjning, och det syns på FAOs hot spots. Jag vet också att de viktigaste är konflikt, klimat och sociala orättvisor. Men ändå. Världens länder har gemensamt bestämt att utrota världens hunger till 2030.
Alla stormakter genom tiderna har sett värdet av en trygg livsmedelsförsörjning, i alla fall om vi nöjer oss med att gå tillbaka 2000 år. När det gäller dagens största spannmålslag, vetet, kan noteras att alla – allt ifrån de gamla grekerna, romarna till dagens Kina och Ryssland visat intresse för Svarta havet för att säkra spannmål för sin befolkning. Franska 1600-tals kungar fick känna hur de tappade politisk makt i takt med folkets växande krav på en trygg livsmedelsförsörjning. För att inte tala om hur dagens EU i Kol och Stålunionen efter andra världskriget såg Europas otrygga livsmedelsförsörjning och satte upp en särskild politik för ökad livsmedelsproduktion. Och i Sverige antog Riksdagen efter 30 år av tystnad 2017 en livsmedelsstrategi. Hoppas den blir kvar för alltid, utvecklas och kopplas till Sveriges beredskap i stort.
Detta om ”matens geopolitik” för denna gång.