I onsdags förstärktes det intrycket ytterligare när mark- och miljödomstolen upphävde den så kallade bombmurkledomen från 2017. Domen satte när den kom en praxis att markägare skulle beviljas dispens från artskyddsförordningen om pågående markanvändning försvårades vid förekomst av nationellt fridlysta arter, som bombmurkla. Men nu har domen, det sista hoppet för svenska skogsägare i den svårgenomträngliga artskyddsterrängen, upphävts.
Budskapet till den svenska regeringen kan bara bli ett - gränsen är passerad. Regeringen behöver, omgående, tillsätta den utlovade artskyddsutredningen och komma till rätta med rättslösheten för svenska skogsägare.
I grund och botten handlar frågan om att säkra de fridlysta arternas överlevnad. Det är ett viktigt och vällovligt syfte, och det är därför det finns en artskyddsförordning sedan 2007. Det stora problemet ligger i hur artskyddsförordningen kommit att tillämpas i Sverige. Till 2015/2016 tillämpades förordningen i stort sett inte alls på skogsbruket. Vid den tidpunkten ändrade myndigheterna inställning. Det blev startskottet till en för svenska skogsägare mycket problematisk rättsutveckling. Myndigheternas riktlinjer och tolkningar har tillsammans med flera domstolsutslag haft stor betydelse för hur artskyddsbestämmelserna kommit att tillämpas. Allt har, och det är värt att särskilt notera, skett utan politiska beslut.
I kläm kommer Sveriges över 300 000 enskilda skogsägare. Finns det fridlysta arter på den enskilda skogsägarens mark kan hon eller han förbjudas att bruka marken – utan självklar rätt till ersättning. Detta trots att regeringsformen, 2 kap 15 §, säger att ersättning ska ”vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller att skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten”. Detta har myndigheter och domstolar helt bortsett ifrån. Därför blir det ännu viktigare att regeringen agerar.
Artskyddet är inte bara till skada för Sveriges skogsägare. Det är också kontraproduktivt för den biologiska mångfalden. När skogsägare straffas för att de utvecklat naturvärden på sin mark, genom att inte få bruka marken och inte få ersättning, skapar det rimligtvis inte incitament att fortsätta skapa förutsättningar för fridlysta arter i skogen. Det är här LRF Skogsägarna menar att myndigheter och domstolar gått snett. Vi vill utveckla, inte artskyddsavveckla, den biologiska mångfalden.
LRF Skogsägarna har länge krävt att den svenska regeringen tar tag i artskyddsfrågan. Senast i förra veckan i en debattartikel i Land Skogsbruk var just det mitt budskap med anledning av den nyligen tillsatta skogsutredningen – där artskyddet inte behandlas. ”Vi tycker att det är bra att regeringen har en ambition att vilja skapa goda förutsättningar för svenskt skogsbruk, men tyvärr tar inte regeringen tag i de för skogsbruket största problemen, artskyddet och ersättningsfrågan för skogsägare som fråntas rätten att bruka sin skog”. Det var mitt budskap då, och är det fortfarande.
Regeringen pratar om en artskyddsutredning. Det räcker inte. Det är dags att tillsätta utredningen och lösa problemen.
Efter mark- och miljödomstolens dom i onsdags finns det ytterligare ett skäl att skynda på processen.
Gränsen är passerad.