Både lantbruks- och miljösverige rymmer många besvikelser över inte uppfyllda mål och förhoppningar. Begreppet industrijordbruk riskerar att öka polarisering i samtalet. Det behövs inte. Men det sätter också fart på samtalet.
Många lantbrukare tycker nog att det känns tråkigt att beskrivas som industrilantbrukare och känner inte igen sig i den etiketten. Att lantbrukarna skulle bli ”industrilantbrukare” har varit just målet för jordbrukspolitiken sedan decennier. Inför det viktiga jordbruks- och livsmedelspolitiska beslutet 1967 fanns formuleringar i de stora politiska partiernas underlag som ”Endast jordbruket är ett reservat för föråldrad produktionsform, för en småföretagsamhet som står konsumenterna dyrt. Vi vet att det går att producera livsmedel billigare."
Ska en lantbrukare med en gård som vuxit över generationerna nu känna skuld över att ha uppfyllt politikernas och folkets vilja? Även idag tycker politikerna det är viktigt att maten är billig och de förstår lika väl nu som då stordriftseffekter på matpriset men väljer att inte prata om det. Sanningen är att de flesta politiker och konsumenter fullkomligt älskar de ekonomiska effekterna på matpriset av storskaligt jordbruk.
Beställningen på lantbrukarna har alltså under decennier varit att producera proteiner och kolhydrater som billigt som bara möjligt. Och de har varit så framgångsrika att andelen av den disponibla inkomsten som läggs på mat har minskat från cirka 25 till 13 procent sedan 70-talet. Det har gett många människor ett konsumtionsmönster som de bara kunnat drömma om. Fabriker över hela planeten går nu för högtryck för att tillverka saker som människor har råd att köpa för pengar som de tidigare lade på mat. Men hållbarhetsdebatten får ibland karaktären av att lantbrukarna gjort något fel vilket blir historielöst.
Jag blev inte bonde
Min egen gård med 29 hektar åker och betesmark brukas numera av grannar som vuxit sig större just för att jag själv inte blev bonde. Jag ser dem inte som industrilantbrukare, de var mina klasskamrater i grundskolan och ingen av oss har gjort något fel i våra val i yrkeslivet. De har med den gängse ekonomiska logiken med skaleffekter förhoppningsvis fått lite bättre lönsamhet genom att också bruka min mark. Kanske har de kunnat närma sig att ta ut den svenska medelmånadslönen på cirka 40 000 kronor, något som de flesta lantbrukare bara kan drömma om. En del har vuxit så att de har fått råd att ”köpa sig” en arbetskamrat genom att skaffa sin första anställda. En del har fått råd att göra miljöinvesteringar som biogas. Alla möjligheter beror dock inte på möjligheten av att ha fått växa när grannar slutat eftersom lantbruket samtidigt blivit en av de mest skuldsatta delarna av näringslivet.
Men jag känner också frustration över att strukturrationaliseringen verkar vara som en naturkraft som inte går att stoppa. Naturen har fått betala priset för den billigare maten. Större åkrar, färre fältkanter och igenväxta marker har tydligt minskat den biologiska mångfalden. Exempelvis går det att se att utvecklingen för de 15 fågelarter i jordbrukslandskapet som mäts i den årliga fågeltaxeringen sedan början av 70-talet tydligt följer kurvan över hur mycket pengar som läggs på mat. Båda minskar parallellt även om annat förstås också påverkar.
Inte bara tunnelseende för produktion
Ett industriföretag som tillverkar bilar, schampo eller kläder har kanske mest renodlade produktionsmål, men inte lantbrukarna. Jag har aldrig träffat en bonde som inte vill göra något bra för naturen i sin egen hembygd. Det har anlagts cirka 15 000 hektar våtmarker sedan EU-inträdet. Många har förlorat pengar på att göra det men har gjort det ändå. Och det ökade intresset för jordhälsa handlar inte bara om att öka skördarna utan om att efterlämna jorden i bättre skick.
Men det finns gott om miljöutmaningar för dagens livsmedelsproduktion. Dagens åtgärdsmetod i lantbruket går i huvudsak går ut på att göra konkreta och detaljerade miljöåtgärder i djurhållning och växtodling. Det har inte lett till att miljömål nås trots cirka 40 års miljöarbete. Efter så många år går det dra slutsatsen att det alltså krävs lite mer än vi tidigare trodde.
På samma sätt som politiker och medborgare i sin roll som livsmedelskonsumenter och skattebetalare förändrat odling och djurhållning till hur det är idag står det dem fritt att använda sina pengar för att tillsammans med lantbrukarna skapa ett jordbruk som tillverkar mer biologisk mångfald eller blir fossilfritt eller har någon annan egenskap som önskas.