Jag kommer osökt att tänka på det när jag tänker på hur EU-kommissionen den här mandatperioden kommit med en lång rad initiativ för att på olika sätt förbättra miljön i Europa.
Särskilt aktuellt just nu är förslaget till naturrestaureringslag som syftar till att återställa livsmiljöer och arter som har försämrats av mänsklig verksamhet. Syftet är gott. Men om lagen införs på det sätt som kommissionen föreslagit kommer den att få mycket stora konsekvenser för svenskt jord- och skogsbruk. Stora arealer mark skulle inte kunna brukas som tidigare. Hållbara livsmedel och förnybar skogsråvara skulle gå förlorad, och vi skulle bli ännu mer sårbara i ett läge där vi redan har en svag beredskap.
Hela LRF-organisationen har därför bedrivit ett intensivt påverkansarbete för att förbättra lagförslaget – och vi har varit framgångsrika. Europaparlamentet röstade i somras för flera viktiga ändringar.
Därefter har förhandlingar följt mellan kommissionen, rådet och parlamentet. Utfallet av de förhandlingarna blev klart i torsdags kväll (9 november) och är en besvikelse. Den politiska överenskommelsen bygger till stora delar på rådets inriktning, medan parlamentets företrädare, spanske parlamentarikern César Luena, har avvikit från parlamentets positioner på ett sätt som det går att ifrågasätta.
Nu återstår att se om parlamentet kommer att rösta igenom den gjorda överenskommelsen eller om det kommer att avvisa förslaget.
Oavsett vilket kan vi konstatera att LRFs påverkansarbete har varit viktigt. Den överenskommelse som gjorts är trots allt bättre än kommissionens ursprungliga förslag på det sättet att överenskommelsen är mer flexibel och lämnar mer till varje land att besluta hur lagstiftningen ska implementeras.
Den svenska regeringen visade tidigare i år att den förstår problemen med lagen då den i rådet röstade emot rådets inriktning – samtidigt som det var en kompromiss som Sverige som ordförandeland var mycket drivande i att ta fram. Vi förväntar oss nu att regeringen kommer att göra allt den kan för att tillämpa den lagstiftning vi så småningom får till oss på ett sätt som så lite som möjligt begränsar ett aktivt svenskt jord- och skogsbruk.
Annars riskerar vi en situation där bland annat cirka en miljon hektar skog inte kan brukas framåt. Det är gigantiska ytor. Hela Östergötlands landyta. Nästan två miljoner fotbollsplaner.
Hur kan lagstiftningen då riskera att landa så fel?
För det första handlar det om att trialogförhandlingen mellan kommissionen, rådet och parlamentet inte har tagit tillräcklig hänsyn till den position som de folkvalda i Europaparlamentet landat i.
Men konsekvenserna för Sverige beror också på hur Sverige har valt att rapportera till EU, att vi som referensareal utgår från ett förindustriellt tillstånd. Andra länder har inte gått alls lika långt tillbaka i tiden och förväntas då inte heller göra lika stora åtaganden.
Jag är stolt över det påverkansarbete som LRF har bedrivit så här långt, ett arbete som vi kommer att fortsätta. Nu är det upp till den svenska regeringen att ändra rapporteringen och tillämpa lagstiftningen på ett sätt som möjliggör en hållbar produktion av livsmedel och förnybar skogsråvara samtidigt som vi värnar livsmiljöer och arter.
Vi jord- och skogsbrukare vet att det ena inte utesluter det andra. Om det görs på ett klokt sätt.