I samband med att kung Carl Gustaf suttit på tronen i 50 år har det släppts flertalet dokumentärer där han skildrar sitt uppdrag och liv som kung. Jag beundrar honom och det han gör för Sverige. Ett ensamt jobb som pågår dygnet runt alla veckans dagar, hårt granskad av media och hur allmänhetens attityd inte alltid varit den bästa.
Det beskrivs hur han föddes in i rollen och alla förväntningar den inneburit. I vissa stunder av mitt dokumentärtittande kan jag tycka synd om honom, men å andra sidan, vilket fantastiskt arv och vilken möjlighet! Det påminner lite om lantbruket och ägarskiften.
Tack och lov har bilden av och förväntningarna om att det äldsta sonen ska ta över förändrats, vi har likt hovet moderniserat oss. Nu får även yngre söner och döttrar ta över, vill ingen alls är det också okej. Lantbruk behöver man inte ens ha i blodet, om kapitalet går att få fram vill säga.
En annan likhet mellan lantbrukare och kung är hur långt bort och svåruppnåeligt det kan kännas att få titulera sig med yrket om man inte är född i rätt familj. Och det hjälper inte alltid att vara född i rätt familj, för har man syskon kan det ställa till det. Rädsla för osämja inom familjen är kanske inget problem inom familjen Bernadotte, vad vet jag, men det är något som framkommit i vår rapport om ägar - och generationsskiften.
Nu är det så att lantbruket står inför ett stort föryngringsbehov, för även om snittlantbrukaren inte är riktigt lika gammal som kungen så är det inte långt ifrån och vi vill hitta lösningar på hur detta ska gå till. För att veta hur problem ska lösas måste man först veta vad problemet är. De fyra huvudsakliga hindren som står i vägen för unga är enligt rapporten brist på kapital, psykiskt påfrestade att driva lantbruk, dyrt och dålig lönsamhet och att nuvarande ägare inte vill släppa taget.
Vi har sett ett stort intresse för rapporten och jag förstår varför. Jag har de senaste åren deltagit i många möten med många olika aktörer och diskuterat ägarskiftesfrågan från olika vinklar, och en sak som blivit tydlig är att det saknas underlag på vad som faktiskt är problemet. Vår rapport gör det svart på vitt med både mjuka och hårda värden. Det ger självklart inte svar på hur skiften ska genomföras eftersom inget skifte är det andra likt. Gårdar, människor och relationer varierar, men det ger en lägesbil och en fingervisning om vad som behöver göras.
Jag tror aldrig att ett skifte kommer vara helt enkelt och smärtfritt, men jag hoppas att vi i alla fall tack vare rapporten kommer kunna se fler unga lantbrukare i framtiden. Precis som jag skrev ovan är det inte längre äldsta sonen eller kanske ens någon i familjen, vilket gör att vi måste se över nya företagsmodeller och kanske även nya finansieringsmodeller.
Vi behöver ha förståelse för komplexiteten och känslorna det innebär. Vi behöver se till att det är attraktivt att vara lantbrukare, att myndigheterna jobbar med och inte mot och att den psykiska hälsan förbättras.
Vi måste också se till att lönsamheten ökar och att lagar och regler inte blir ett hinder för att ens våga ge sig in i näringen. Vi måste se till att allmänhetens attityd gör yrket med attraktiv, inte tvärt om.
Med vi menar jag oss alla. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något och alla behöver göra något om vi ska lyckas vända trenden med den åldrande lantbrukarkåren. Jag är oerhört stolt över det jobb som gjorts för att ta fram rapporten, och jag hoppas att det görs en likadan om 5–10 år men att det då syns mer framtidstro och möjligheter för unga. Att kunna bli lantbrukare ska inte behöva vara lika svårt som att kunna bli kung.
Här kan du läsa hela rapporten
LRF Ungdomen, ägar- och generationsskifte - Lantbrukarnas Riksförbund