Efter fyra år är det kanske ändå dags att återuppföra gränsen till EU och sluta drömma om att Brexit kan genomföras utan konsekvenser. Kanske kommer britterna alltid att längta tillbaka! Kanske sneglar de till och med lite avundsjukt på oss, när vi i försommartid går till valurnorna för att delta i valet till Europaparlamentet.
Allmänna demokratiska val är något mycket högtidligt. Alldeles särskilt högtidligt borde valet till Europaparlamentet kännas. Detta vårt europeiska samarbete, som så småningom skulle bli EU, initierades efter två stora världskrig, som började och i hög grad utspelade sig på den europeiska kontinenten.
Samarbetet började i olika ekonomiska sektorer: kol, stål och inte minst en trygg livsmedelsförsörjning, som ju är en viktig grund för fred och politisk stabilitet. Den gemensamma jordbrukspolitiken blev till. Sedan har ett allt närmare ekonomiskt samarbete med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor, en gemensam valuta samt en lång rad frihandelsavtal med andra delar av världen fört oss till dagens europeiska union.
En union som, efter USA och Kina, är världens tredje största ekonomi med 17 procent av världens samlade BNP.
En union som är en attraktiv marknad bestående av 27 länder och 450 miljoner konsumenter; européer som kan inpirera andra i världen till frihet, demokrati och hållbar utveckling.
En union som antagit världens mest ambitiösa miljö- och klimatpolitik, särskilt om man ser till det stora antalet länder som omfattas av politiken.
En union som på senare år genom pandemi, krig i Ukraina och klimatförändringar visat förmåga att lösa svåra, påtagliga problem och stå stark tillsammans.
Här saknas emellerid inte utmaningar. Europa och EU är tillbaka i ett läge där beredskap och försörjning är högt på dagordningen! Att säkra tillgång till mat, foder och energi är i nygammalt fokus. Den ambitiösa miljö- och klimatagendan måste samsas med konkurrenskraft för utan den blir det ingen ekonomisk utveckling och trygg försörjning. Stödet till Ukraina ställer krav på nära samarbete och uthållighet. EU-samarbetet måste ta sig bortom den kritik som ofta uppstår i nationella regeringars behov av att skylla egna tillkortakommanden i samarbetets förhandlingar på EU:s institutioner. En utvidgning av unionen med ytterligare sju länder står för dörren.
Allt detta sker i en internationell utveckling som präglas av krig i Europa och i Mellanöstern, med geopolitiska spänningar som började långt före dessa krig – där Kina och USA slåss om herravälde – ekonomiskt, teknologiskt, militärt, men också idé- och värderingsmässigt. Demokratin är på tillbakagång i världen, de auktoritära regimerna blir fler och det tidigare förvisso tålamodsprövande, men ändå fungerande FN-samarbetet har plötsligt blivit dysfunktionellt. Det dysfunktionella manifesteras i att ett aggressivt Ryssland var femtonde månad sitter med ordförandeklubban i säkerhetsrådet. Men också i det spänningsband rakt över den afrikanska kontienten, från Afrikas horn i öster till Atlanten i väster, där allsköns hemskheter drabbar civilbefolkningen utan att världssamfundet reagerar och agerar.
Tillsammans är man oftast starkare och mindre ensam. EU är också – och det är värt eftertanke – vad medlemmarna i föreningen gör den till. Vår älskade, ibland hatade, och av britterna saknade, europeiska union är beroende av att vi medborgare går och röstar i det gemensamma valet till Europaparlamentet.
Medlemsländernas regeringar och näringsliv behöver också tänka större än till egenintresse. EU är beroende av att vi försöker förstå varandra. Och faller EU:s interna förhandlande väl ut kan till slut allt bli till god nytta för både egenintresset och det kollektiva intresset, och därmed också till nytta för det svenska jord- och skogsbruket. Det svenska jordbruket, som haft sina utmaningar sedan EU-inträdet, hade haft än större svårigheter utan det europeiska bondesamarbetet.
Medlemsländer, som tror på och konstruktivt arbetar för såväl egna intressen som det större gemensamma intresset, är avgörande för att frigöra den EU-kraft som behövs för att lösa de stora utmaningar som redan är på dagordningen och som har en inneboende risk att utmana vår gemensamma framtid.
Oavsett vad vi medborgare sympatiserar med och anser att EU bör och inte bör göra kan vi börja med att rösta i EU-valet den 9 juni.