Naturrestaureringsplanen är Sveriges färdplan för hur EU:s naturrestaureringsförordning ska genomföras i praktiken. Besluten som nu fattas av regeringen kommer att påverka hur mark kan brukas och utvecklas under lång tid framöver.
Regeringen har stor makt över planen
Det finns många flexibiliteter i förordningen och Sveriges regering har stor möjlighet att påverka hur förordningen implementeras i Sverige. En flexibilitet i förordningen är att länder kan acceptera en viss försämring av ett område, om samma naturtyp växer in någon annanstans.
Om varje förändring i naturrestaureringsplanen i stället behöver bedömas per område, vilket är det andra alternativet, kan det leda till omfattande administration, ökad rättsosäkerhet, fler konflikter mellan naturvårdsintressen samt hota Sveriges mat- och energiberedskap.
De som skapar naturvärden staffas
En områdesvis bedömning skapar dessutom en direkt kontraproduktiv incitamentsstruktur. Om den markägare som genom sitt brukande skapar högre naturvärden samtidigt riskerar ökade restriktioner och minskad rådighet över sin mark skickar samhället helt fel signaler. Resultatet kan bli att markägare avstår från frivilliga åtgärder som stärker den biologiska mångfalden.
Ett regelverk som syftar till att gynna naturen riskerar då att motverka sitt eget syfte. Med ett icke-försämringskrav på en större nivå, så kallad biogeografisk nivå, kan fokus i stället ligga på den samlade utvecklingen av naturvärden, samtidigt som markägare ges incitament att bidra till restaurering och naturvård.
Tsunami av regelkrångel
Sverige behöver en naturrestaureringsplan som stärker den biologiska mångfalden och samtidigt möjliggör produktion av livsmedel, skogsråvara och förnybar energi. Därför bör regeringen använda den flexibilitet som EU-förordningen har. Annars riskerar vi en tsunami av regelkrångel och ett svek mot de markägare som kan bidra med den miljönytta och ökad mat- och energiberedskap som samhället efterfrågar.
Senast den 1 september ska regeringen lämna sitt förslag till EU-kommissionen. Därefter följer en dialog med kommissionen innan planen slutligt fastställs och träder i kraft under 2027. Under hela processen har en central fråga varit hur det så kallade icke-försämringskravet ska tillämpas. För LRF är det avgörande att kravet läggs på biogeografisk nivå och inte på varje enskilt område.
Det handlar inte om att sänka ambitionerna för naturrestaureringen. Tvärtom handlar det om att genomföra förordningen på ett sätt som ger bäst resultat för naturen samtidigt som det fungerar i praktiken för lantbrukarna som ska leva med reglerna.
Regeringen har sagt att alla flexibiliteter ska användas
Regeringens tydliga ambition var att de flexibiliteter som finns i förordningen skulle användas. Att avstå från den möjlighet som finns kring icke-försämringskravet skulle därför vara svårt att förena med den inriktning som regeringen själv slagit fast.
Sverige är dessutom inte ensamt om denna tolkning. Flera medlemsstater har redan signalerat att de avser att använda förordningens flexibilitet. Både Finland och Nederländerna har pekat på att icke-försämringskravet bör hanteras på en övergripande nivå där den samlade utvecklingen för naturvärden står i centrum. Det visar att det finns stöd för en sådan tillämpning i flera medlemsstater. Sverige bör ansluta sig till den linjen.
Regeringen bör stå fast vid sin ursprungliga ambition och använda alla de flexibiliteter som EU:s regelverk nu ger utrymme för. Något annat skulle uppfattas som ett svek. Stå fast för att stärka många av samhällets prioriterade värden som biologisk mångfald samt stärk mat och energiberedskap.