Att minimera vildsvinsstammen handlar om många delar. För många lantbrukare handlar det om den psykiska påfrestningen i att gång på gång se grödor förstöras och känna en total maktlöshet. Jag möter den frustrationen ofta, och jag delar den.
Vildsvinens framfart är i dag också ett verkligt hot mot svensk livsmedelsproduktion. Bönder runt om i landet vittnar om ökande skador, och statistiken pekar åt samma håll. När lantbrukare börjar anpassa sina grödval efter var vildsvinen finns har vi passerat en gräns. Viltskadorna kostar jordbruket över en miljard varje år. Det är en miljard som behövs för att producera mer mat, förnybar energi och biologisk mångfald. Så kan vi inte ha det.
Det här är inte längre en fråga bara för den enskilde bonden eller jägaren. Det är ett samhällsproblem. Skadorna drabbar jord- och skogsbruket, ökar risken för viltolyckor och påverkar också människor i tätorter, parker och trädgårdar.
Utbrottet av afrikansk svinpest i Fagersta hösten 2023 visade hur sårbart Sverige är. Restriktioner, stora kostnader och oro för både grisföretagare och andra markägare blev en tydlig påminnelse om vad som står på spel. En mindre vildsvinsstam minskar risken för nya utbrott och för de allvarliga konsekvenser som följer.
Vi kan inte lägga ansvaret enbart på enskilda markägare eller jägare. Att Socialdemokraterna nu vill se ett nationellt mål och minska vildsvinsstammen från dagens nivå till några tusen – i nivå med andra nordiska länder – är bra. Nu förväntar vi oss att de håller fast vid det löftet, och vi vill se att fler politiska partier följer efter. Om Sverige menar allvar med beredskap, livsmedelsstrategi och trygg matproduktion måste den här frågan tas på större allvar än i dag.
Socialdemokraterna bryter ny mark i vildsvinsfrågan. Det är bra. Nästa regering kommer behöva göra mer för att minska vildsvinsstammen.