När vi talar om jordbrukets framtid i Europa måste vi sluta tänka i termer av "vi och dom". Ett starkt jordbruk i Sverige, i EU och i Ukraina är inte en motsättning utan en förutsättning för trygghet, stabilitet och beredskap i hela vår del av världen.
Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har Europas lantbrukare visat en stark solidaritet med våra ukrainska kollegor. Vi har skickat förnödenheter, delat kunskap och stått enade i övertygelsen om att Ukraina hör hemma i den europeiska gemenskapen, också inom jordbruket.
Men solidaritet handlar inte bara om känslor. Det handlar också om att bygga strukturer och relationer som håller över tid. Därför är det viktigt att EU nu återgår till det frihandelsavtal som tecknades med Ukraina 2016 och att vi utvecklar den strukturen och handelsrelation vidare på ett ordnat och hållbart sätt. Det är ett beslut som har stöd från Europas lantbruksorganisationer men som i debatten utmålas av vissa svenska politiker, inte minst Liberalernas EU-parlamentariker Karin Karlsbro, som osolidariskt.
Lantbrukarnas Riksförbund har sedan det ryska anfallskrigets början imponerats av och stöttat våra ukrainska bondekollegor. LRF har länge arbetat, och kommer att fortsätta arbeta, för att ha en etablerad kontakt med Ukrainas företrädare. Den ukrainska ambassadören Andrij Plachotnjuk har deltagit på LRFs riksförbundsstämma, vår organisations viktigaste sammankomst. För bara ett par veckor sedan uttryckte jag, som ordförande för LRF, vår solidaritet och sympati med Ukraina i ett möte med Ukrainas jordbruksminister Vitalii Koval.
Båda dessa möten har berört mig djupt och övertygat mig om att vi måste klara av att göra två saker samtidigt: stå upp för Ukraina och samtidigt värna Sverige och Europas livsmedelsproduktion. Det är inte bara möjligt, det är nödvändigt i ett geopolitiskt läge med ett oförutsägbart Ryssland som sedan 2016 är världens största exportör av vete och ett USA som på nästan daglig basis utfärdar hot om nya handelshinder mot Europa.
Gemensamt för både bondeorganisationer och länder är att vi sedan starten av Rysslands anfallskrig mot Ukraina påmints om och känner stark och växande medvetenhet om att trygg livsmedelsförsörjning och beredskap är något mycket viktigt. Ett robust jordbruk i hela EU är en självklar del av vår beredskap och vårt försvar. Det gäller i såväl Sverige, i Portugal, i Rumänien och i Ukraina.
Lantbruket i EU både importerar och exporterar och är beroende av väl fungerande internationella relationer och handelsavtal. Det är också viktigt att förstå att EU:s jordbruks- och handelspolitik hänger ihop. De måste stödja varandra, inte underminera varandra. En obalanserad marknad med pressade priser riskerar att slå hårt mot ett lantbruk som redan kämpar med låg lönsamhet. Det hotar investeringar i både klimatomställning och livsmedelstrygghet.
Ukraina är ett land med några av världens bördigaste jordar och en företagsstruktur inom jordbruket som får både brasilianska och amerikanska lantbrukare att blekna i jämförelse. Det är klart att det väcker frågor om konkurrens och marknadsbalans hos europeiska bönder. Men att inte låta Ukraina närma sig EU är inget alternativ. Vi måste klara av att hantera den utmaningen, steg för steg, med ansvar och långsiktighet.
Sedan den 5 juni har EU och Ukraina återgått till det gemensamma frihandelsavtalet, EU–Ukraine Deep and Comprehensive Free Trade Area. Det är inte ett svek mot Ukraina utan ett steg mot en djupare och mer långsiktigt hållbar relation. Och det är ett steg som bygger på insikten att ett starkt jordbruk i hela Europa – Ukraina inkluderat – är en grundpelare för allas vår gemensamma framtid.