Varför reduktionsplikt?
Men först lite bakgrund, vad är egentligen reduktionsplikt och varför har vi det i Sverige? Vi får backa till 2018 för att svara på den frågan. Fram till dess hade Sverige en skattereduktion för både låg- och höginblandade biodrivmedel – detta var dock komplicerat och inte så säkert, givet att Sverige hela tiden var tvungen att ansöka och få godkännande av EU då det ansågs som ett statsstöd. För att minska krånglet och för att skapa långsiktighet för både användare och producenter valde man att införa reduktionsplikten istället.
Skälet till varför Sverige ville ha inblandning av biodrivmedel är många, bland annat har detta bakgrund i det uppdaterade förnybartdirektivet som kortfattat innebär att alla medlemsländer i EU måste minska sina utsläpp i transportsektorn till 2030 eller att transportsektorn ska köras på 29 % förnybara källor. En annan anledning är målen inom Fit for 55 som innebär att EU ska minska sina utsläpp med minst 55 % fram till 2030. Slutligen är det övergripande skälet att minskade fossila utsläpp att det hjälper oss i arbetet mot klimatförändringarna.
Vad har LRF sagt innan?
LRFs uppfattning är att reduktionsplikten är ett verktyg som, rätt använt, är intressant för att minska utsläppen av koldioxid och samtidigt öka den inhemska produktionen av biodrivmedel. Däremot har höjningen av reduktionsplikten under ett antal år skett i en allt för hög takt. LRFs position är i stället att reduktionsplikten för diesel borde ha halverats. En nivå på 15 procent hade tagit bort det mesta av den prisdrivande effekten, medverkat till att den inhemska produktionen av biodrivmedel ökat och att svenska drivmedelspriser varit konkurrenskraftiga samtidigt som Sverige haft bättre förutsättningar att nå klimatmålen.
Varför vill vi producera och använda mer biodrivmedel?
Det finns också andra skäl till varför en ökad andel biodrivmedel är intressant för Sverige, ett sådant är att Sverige är biodrivmedelsproducent och reduktionsplikten förväntas ha haft en påverkan på incitamentet för att också öka produktionen. Ett vanligt argument är att produktionen ändå kan fortsätta öka om andra länder istället köper mer från oss, detta är självklart sant – skulle fler länder vilja köpa mer biodrivmedel så skulle det finnas incitament att producera mer. Men det finns också skäl till varför vi bör vilja ha kvar inhemskt producerat biodrivmedel i landet. Ett exempel på detta är vår beredskapsförmåga. Ju mer självförsörjande vi kan vara även i form av drivmedel desto bättre skyddar det också vår livsmedelsproduktion i tider av krig och kris. Det räcker dock inte enbart med ökad efterfrågan för att nå hit, vi behöver också styrmedel som ger incitament till ökad produktion.
En ökad inblandning av biodrivmedel i våra svenska arbetsmaskiner leder också till minskade räknade utsläpp för vår sektor inom ETS2. Detta leder oss in på den stora frågan, vad ser vi på LRF i spåkulan framåt och hur påverkar det våra tankar kring reduktionsplikten?
LRFs framtidsspaning med anledning av EU:s klimatmål, Sveriges klimathandlingsplan och vårt beroende av drivmedel
Ett mynt har två sidor. På kort sikt innebär sänkningen av reduktionsplikten en välkommen kostnadsminskning för svenskt jord- och skogsbruk, inte minst i skenet av höjda räntor och svag lönsamhet 2023. Men det finns också en baksida. Det är inte så enkelt som att säga att sänkningen av reduktionsplikten innebär 1-1,5 miljarder kronor mindre i kostnader för svenskt lantbruk.
Mycket är ännu otydligt kring hur EU och Sverige ska nå de klimatmål som nu satts upp. Det är också otydligt hur detta ska fungera i en värld där vissa branscher fortfarande är djupt beroende av förbränningsmotorer. Det vi vet är dock att regeringen i december med sin klimathandlingsplan meddelade att även jordbrukets maskiner ska ingå i EU:s utsläppshandelssystem ETS2. Detta kommer innefatta alla fossila utsläpp från våra arbetsmaskiner. Det kommer högst troligt också innebära slutdatum för dieselskatteåterbäringen (om vi inte förlorar den tidigare än så). I klimathandlingsplanen står det att regeringen kommer titta på alternativ för att kompensera jordbruket för detta, men inget om hur det ska gå till. Dessutom ska de fossila utsläppen från våra arbetsmaskiner ned till nettonoll senast 2045.
Vi vet också att med den färdriktning som EU nu har kommer det bli svårare och svårare för medlemsländer att inte titta till jord- och skogsbruket för att få ned sina utsläpp – särskilt i Sverige. Detta givet att vi redan fått ned många utsläpp och att det är industrin, transporter, sjö- och flygfart samt jordbruk som står kvar att reducera om Sverige ska nå sina avtalade mål.
Ett alternativt sätt för regeringen att kompensera för höjda utsläpp inom transportsektorn skulle vara att införa avverkningsbegränsningar för svenska skogsbrukare för att skog ska stå kvar och binda mer koldioxid. Företrädare för regeringen har sagt att skogsbruket inte ska behöva ta den smällen, men regeringen har ännu inte kunnat visa hur målen ska nås på andra sätt.
Ett annat alternativ för regeringen skulle vara att köpa utsläppsrätter från andra länder, men det förutsätter att det finns andra länder som först når sina mål inom ramen för Fit for 55 och sedan vill göra ytterligare insatser för minskade utsläpp fram till 2030. Bortsett från att det skulle kosta Sverige stora belopp att köpa utsläppsrätter – hur sannolikt är det att det finns utsläppsrätter att köpa?
Om Sverige inte når målen riskerar vi också att missa de 32 miljarder kronor som är avsatta för Sverige i EU:s återhämtningsfond. Med dessa pengar finansieras bland annat Klimatklivet som regeringen välkommet beslutat att utöka och som är av stor betydelse för svenskt lantbruk. Sänkt reduktionsplikt innebär alltså sammanfattningsvis ökade utsläpp som riskerar att innebära nya pålagor för svenskt jord- och skogsbruk, och minskade möjligheter till anslag för klimatinvesteringar. Den som tittar på myntets båda sidor ser därför att det är långt ifrån säkert att en sänkt reduktionsplikt sammantaget är en plusaffär för svenskt lantbruk.
Framtiden som vi står inför hur vi än vrider och vänder på det är att svenskt jordbruk allra mest troligt kommer få ökade krav på sig att sänka utsläppen och få ned sin klimatpåverkan. Det är en svår uppgift och det är framförallt svårt att få ned de biogena utsläppen.
LRF kommer alltid att värna om jord- och skogsbrukets framtid, det är ett uppdrag som kräver hög expertis i allt från djurhållning till politisk omvärldsbevakning. Vårt mål är alltid att skapa de bästa förutsättningarna för våra medlemmar även om det innebär ett arbete i en extremt föränderlig, komplex och överstatlig omvärld. Ett högintensivt arbete pågår därför inom LRF för att se över möjliga styrmedel som kan vara gynnsamma för oss i en föränderlig framtid – så att jord- och skogsbruket får de bästa förutsättningar att vara vad det är; en framtidsbransch.
