Kerstin driver en liten gård med jord- och skogsbruk någonstans i Norrlands inland. Skogen använder hon mest som en säkerhet eller då hon behöver pengar till investeringar. Hon vill helst inte slutavverka skog innan den blivit gammal. När hon avverkar är skogen därför ofta betydligt äldre än lägsta tillåtna ålder för slutavverkning. Nu behöver hon pengar för investeringar i jordbruket och anmäler därför 10 hektar skog för avverkning till Skogsstyrelsen. Skogsstyrelsen har inget att invända mot avverkningen och hon tror att avverkningen snart kan påbörjas.
En miljöförening har dock under sommaren besökt området och observerat orkidén knärot, spår av tretåig hackspett samt hört en fågel som man tror är lappmes. Föreningen överklagar därför Skogsstyrelsens beslut att inte vidta någon åtgärd. Det är dock inte Skogsstyrelsen som får försvara sitt beslut i domstolen, utan det faller på Kerstin. Kerstin behöver pengarna från avverkningen och kan därför inte riskera att förlora i domstolen. Hon kan ingenting om juridik och anlitar därför ett juridiskt ombud, som hjälper henne i domstolsförhandlingen. Kostnaden för ombudet blir 15 000 kronor.
Domstolen anser att miljöföreningens underlag inte räcker för att avgöra om avverkningen kan tillåtas eller inte. Man återvisar därför ärendet till Skogsstyrelsen för fortsatt handläggning. Skogsstyrelsen förelägger då Kerstin att genomföra en systematisk inventering av arterna. Det ska göras under fåglarnas häckningstid, med ett särskilt tillvägagångssätt och av någon med dokumenterad kompetens för liknande inventeringar. Om inventeringen inte genomförs kommer Skogsstyrelsen att avvisa ärendet på grund av otillräckligt beslutsunderlag. För att överhuvudtaget ha möjlighet att få sin sak prövad anlitar Kerstin en ekologikonsult som kan genomföra inventeringen nästa sommar för 20 000 kronor. Konsulten inventerar området och konstaterar att det är ett betydelsefullt område för tretåig hackspett samt att knärot finns spritt i området. Någon lappmes hittas inte.
Kerstin förmedlar inventeringsresultatet till Skogsstyrelsen och får då ett förbud att avverka i området med vite om 800 000 kronor. Kerstin vill ha fortsatt rådighet över sin skog och har fått förklarat av sitt juridiska ombud att hon knappast har någon möjlighet att få dispens. Hon bestämmer sig därför för att överklaga förbudet till Mark- och miljödomstolen och tar åter hjälp av sitt juridiska ombud. Kostnaden denna gång blir 30 000 kronor. Domstolen meddelar att förbudet står fast. Även Mark- och miljödomstolens dom kan överklagas, men Kerstin känner nu att risken att förlora är för stor och hon anser sig inte ha råd med fler domstolsprocesser. Hon riktar istället in sig på att få ersättning för intrånget från staten.
Därför vänder hon sig till länsstyrelsen med en dispensansökan. Den är nödvändig för att ha möjlighet till ersättning. Länsstyrelsen avslår dispensansökan då det inte finns någon tillämplig dispensgrund för den tretåiga hackspetten. Avslaget kan överklagas, men eftersom syftet med dispensansökan bara är att möjliggöra ersättning avstår hon från att överklaga.
För att få ersättning är Kerstin hänvisad till att väcka talan mot staten i Mark- och miljödomstolen. Hon kontaktar därför åter sitt juridiska ombud för att få hjälp med en stämningsansökan. När hon gör detta har nästan tre år gått och hon vet fortfarande inte om eller i vilket omfattning hon kommer få ersättning eller vem som ska betala hennes ombudskostnader i denna process.
Så här långt har hennes val att anmäla ett skogsområde för avverkning inte gett några inkomster utan bara lett till kostnader på 65 000 kronor. Hon har själv fått bekosta underlaget till de förbud hon utsatts för. Behövliga investeringar i jordbruket har uteblivit.
Hade Kerstins fall kunnat hanterats annorlunda och mer rättssäkert av samhället?
Eftersom staten förbjuder Kerstin att avverka sin skog måste man anta att det är samhällets vilja att skogen ska bevaras. Staten hade därför, när man fått kännedom om artförekomsterna, själva kunnat utreda naturvärdena. Med stöd av denna utredning hade man kunnat försöka träffa en överenskommelse med Kerstin om ett naturvårdsavtal eller bildat ett biotopskyddsområde eller naturreservat. Det är dessa instrument som är tänkta för större arealtäckande brukandebegränsningar. Då hade det också varit uppenbart att staten har utredningsansvar, bevisbörda och skyldighet att ersätta Kerstin. Kerstin hade då stått ekonomiskt skadeslös och staten hade själva undkommit mycket administration och domstolskostnader.
Trots att vi har instrument att hantera dessa situationer väljer staten märkligt nog oftast vägen via artskyddsförbud.
Om skogsägare förbjuds att bruka skog som staten inte anser vara bevarandevärd är det förstås något fel på lagstiftningen. Men det är också anmärkningsvärt om staten, i någon förhoppning om att själva slippa kostnaden, inte använder sina resurser för formellt skydd till områden där man uppenbart kommer förbjuda brukande.