Exakt i vilka fall skogsbruket är förbudet är svårt att i förväg veta. Ändå vill myndigheterna att skogsägare genom så kallade förebyggande strategier ska identifiera arterna och i förväg ta hänsyn eller avstå brukande på ett sätt som gör att förbuden aldrig aktualiseras.
Vad skulle detta innebära, och hur ofta skulle man tvingas avstå brukande?
Knärot
Utifrån riksskogstaxeringens inventeringar vet vi att den lilla orkidén knärot finns på miljontals platser i Sverige. Skogsstyrelsen bedömer att varje knärotsförekomst behöver ett avstånd på 50 meter till hyggeskant för att säkerställa överlevnad på platsen. En försiktig bedömning är att det finns 2 miljoner hektar slutavverkningsbar skog inom 50 m från en knärotsförekomst.
Tretåig hackspett
BirdLife bedömer att det finns 7900 par tretåig hackspett i Sverige. Varje par bedöms hävda ett revir om runt 100 hektar. Det betyder att 790 000 hektar skog bedöms ligga i ett revir för tretåig hackspett. En del av denna skog är redan undantagen från skogsbruk, men ett rimligt antagande är att 400 000 hektar ligger inom skog som skogsägare har för avsikt att bruka.
Lavskrika
BirdLife bedömer att det finns 54 000 par lavskrika i Sverige. Varje par bedöms hävda ett revir om 50-150 hektar. Om vi utgår från ett genomsnitt på knappt 100 hektar innebär det att 5 miljoner hektar skog ligger inom revir för lavskrika.
Detta är den omfattning som berörs av endast 3 arter som ibland medför förbud mot skogsbruk. Därtill tillkommer en mängd arter som tjäder, mindre hackspett, fladdermöss, groddjur och många andra. Arter som också berör stora arealer. Sammantaget finns fridlysta arter som anses känsliga för skogsbruk på större arealer än den skog som är slutavverkningsbar. Skulle man anse att talltitan hindrar skogsbruk berör bara den areal som ligger inom talltitors revir kanske en tredjedel av Sveriges produktiva skogsmark.
Myndigheterna kommer sannolikt inte anse att skogsbruket är förbjudet i alla dessa områden. Vad som är förbjudet ska istället bedömas från fall till fall. Men man anser att skogsägarna själva ska inventera arterna och självmant avstå brukande när det skulle stått i strid med artskyddsförordningen. Någon konsekvensanalys av vad detta skulle innebära har myndigheterna inte gjort. Många skogsägare, särskilt i norra Sverige, skulle hitta fridlysta arter i all sin slutavverkningsbara skog om man letade. Förväntar myndigheterna sig verkligen att dessa skogsägare självmant ska avstå från att bruka skogen då? Eller är det upp till skogsägaren själv att bedöma om avverkningen är tillåten eller inte?
Våra politiker måste begränsa vad som är förbjudet. Men myndigheterna har också ett ansvar för utvecklingen. De kommer inte ta hänsyn till artskyddets kostnader om det inte med förbudet följer en ersättning som myndigheten får ansvar för att betala. Men oavsett artskyddförordningens omfattning måste det bli tydligare för skogsägare vad som är tillåtet eller förbjudet.
