EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen presenterade en historiskt stor budget, nästan dubbelt så stor som den vi har nu. Det är den som ska gälla 2028–2034. Förslaget omfattar en enorm summa: 2000 miljarder euro. (Nuvarande budget är 1200 miljarder euro plus 890 miljarder i återhämtningsfonder.) Det motsvarar 1,26 % av ländernas bruttonationalintäkter, jämfört med 1,1 % idag. Samtidigt som hon gör detta föreslår hon att de öronmärkta medlen till jordbruket kraftigt minskar.
Det är ett steg i helt fel riktning i en tid där trygg livsmedelsförsörjning borde vara en av våra högsta prioriteringar. När stöden inte längre är låsta till jordbruket ökar risken att pengarna styrs bort till andra områden. Och det slår hårt mot svenska bönder som redan arbetar under hårdare krav och ofta sämre förutsättningar än många av sina kollegor i Europa. I stället läggs mer fokus på säkerhet och försvar. Trots finns löften från både svenska regeringen och EU-kommissionen om att jordbruket är en strategiskt viktig sektor, så försämras nu förutsättningarna. EU:s bästa försvar är ju en aktiv livsmedelsproduktion i hela unionen – inte en minskad sådan, som riskerar bli effekten om EU-kommissionens förslag blir verklighet.
I förslaget finns fortfarande en öronmärkt del för CAP, den gemensamma jordbrukspolitiken, på 300 miljarder euro (jämfört med 389 miljarder euro idag). Detta är vad vi i dag kallar pelare 1. Det är bra – men varför en dryg 20-procentig minskning när politikerna kräver att lantbrukarna ska göra mer för miljön och klimatet? Det är oacceptabelt.
Dessutom föreslås regler och struktur ändras. Det är inte fullt ut analyserat än, men av det jag sett hittills får jag uppfattningen att det blir krångligare, inte enklare – och betydligt mindre pengar. Något som särskilt kan slå hårt mot vår produktion i Sverige är att landsbygdsfonden, det vi kallar pelare 2, föreslås slås samman med andra fonder, bland annat för regional utveckling. Det blir då upp till medlemsstaterna själva att sätta sina prioriteringar.
Politisk passivitet kostar vid köksbordet
För oss i Sverige får det här direkta konsekvenser. Om resurserna inte längre är tydligt kopplade till jordbruket riskerar ersättningarna att försvagas eller fördelas ojämnt mellan länder. Och det slår hårt mot svenska bönder. Vi har i många fall en tyngre regelbörda och stora områden med mindre gynnsamt klimat jämfört med övriga Europa. För svenska bönder behövs verkligen en stark CAP om vi ska kunna garantera både vår egen och EU:s säkerhet.
Den gemensamma jordbrukspolitiken, CAP, skapades efter andra världskriget med ett tydligt mål: att ingen europé skulle behöva gå hungrig igen. Och i decennier har den bidragit till trygg livsmedelsförsörjning i hela EU.
Vi lever i en geopolitiskt orolig tid. Klimatförändringar, krig i vårt närområde och en allt mer osäker värld gör att maten inte längre kan tas för given. Det borde vara självklart att stärka ersättningen till lantbruket – inte minska dem.
CAP är inte bara en ekonomiskt ersättning. Det är ett verktyg för att ge trygghet när det blåser snålt och en möjlighet att investera när förutsättningarna finns. Det hjälper lantbrukare att klara vädermässiga bakslag, anpassa sig till klimatkrav och fortsätta producera mat av hög kvalitet.
Det här handlar inte om bidrag i vanlig mening. Det handlar om investeringar i ett robust och hållbart livsmedelssystem, och ersättningar för samhällets krav som marknaden inte vill betala för. Det handlar om förmågan att kunna producera mat även i kristid. Och det handlar om att ge förutsättningar för unga att vilja ta över gårdar och bygga sin framtid i lantbruket.
Nu vilar ett stort ansvar på Sveriges regering och våra svenska Europaparlamentariker. Att säga sig värna svensk livsmedelsproduktion betyder inte mycket om man samtidigt tillåter en politik som undergräver den.
Det är ren dubbelmoral att säga sig värna om svenska bönder och konsumenter samtidigt som man passivt ser på när EU river upp grunden för ett fungerande jordbruk. Om man på allvar vill att svenska konsumenter ska kunna köpa mat till rimliga priser, då kan man inte låta det här förslaget gå igenom. I slutändan är det svenska hushåll som får betala priset för politisk passivitet.
Vi bönder är beredda att ta vårt ansvar. Men då måste samhället också ta sitt.