Att EU tydligt markerar mot ensidiga handelshinder är därför välkommet. Handel som bygger på gemensamma regler och ömsesidiga åtaganden skapar stabilitet och långsiktighet. Samtidigt måste avtal vara rättvisa för att hålla över tid.
Mercosuravtalet är tyvärr ett exempel där balansen brister. EU:s industri gynnas tydligt, medan jordbruket får riskerar att konkurreras ut på orättvisa villkor. Frihandel är i grunden något positivt, men den behöver utformas på ett ansvarsfullt sätt. Först då kan den få bred legitimitet och fungera som den kraft för utveckling och stabilitet.
I en tid där geopolitiken snabbt skiftar, klimatförändringar pressar livsmedelssystemen och globala kriser avlöser varandra blir frågan om hur vi handlar med varandra mer än bara ekonomi. När världen känns mer oförutsägbar än på länge ökar behovet av stabila spelregler och tillit mellan parter.
Om frihandel upplevs som orättvis eller ensidigt fördelaktig riskerar den att förlora sitt stöd. Då öppnas dörren för protektionism, misstro och kortsiktiga beslut. Det gynnar varken konkurrenskraft, beredskap eller sammanhållning.
I det här allvarliga läget behöver Sverige ta en tydligare roll och driva på för villkor som faktiskt håller över tid, både inom EU och här hemma i Sverige. Regeringen har ett särskilt ansvar i de kommande förhandlingarna om EU:s långtidsbudget 2028–2034 och LRF förväntar sig att frågan behandlas med den tyngd den förtjänar.