Hoppa till innehållet

En textkorrigering kan göra skyddet för fåglar mer rättssäkert

De senaste veckorna har det blivit stor uppmärksamhet kring att den svenska språkversionen av Artikel 5d i fågeldirektivet avviker från andra länders versioner. I Sverige är en störning förbjuden om den ”inte saknar betydelse för direktivets mål”. I andra länder ska den ha ”väsentlig” eller ”signifikant” betydelse för att vara förbjuden. Många har haft åsikter om detta, bland annat tjänstemän på Skogsstyrelsen och en juridikprofessor som menar att en förändring skulle sakna betydelse.

Egentligen ska det inte spela någon roll vad Skogsstyrelsen tycker i frågan. Det är domstolarna som sätter rättspraxis och dessa har hittills dömt utifrån att en störning är förbjuden om den inte saknar betydelse. Det är nämligen så det står i artskyddsförordningen. Vad resultatet blir om man ändrar förordningen vet vi inte. 
Den felaktiga översättning är problematisk just för att den också skrivits in i artskyddsförordningen. För tillämpningen i Sverige är det därför viktigast att ändra där. Men ännu viktigare är nog vad regeringen avser med sin förordningsändring.

Det är uppenbart att Sverige tillämpar fågeldirektivet på ett sätt som drabbar skogsägare mycket hårdare än vad som är fallet i andra EU-länder. Inte i några andra EU-länder förekommer, mig veterligen,  förbud att bruka hela skogsområden året runt i skog som inte har ett områdesspecifikt skydd. Men den viktigaste skillnaden mot andra länder kanske inte är lagtexten utan hur man tolkar begreppet ”störning”. I Sverige ser vi nämligen försämringar av livsmiljöer som störningar oavsett när på året de sker.

Fågeldirektivet har inga direkta förbud utanför Natura 2000-områden som skyddar livsmiljöer för fåglar året runt. I normalfallet anses sådana åtgärder inte omfattas av förbudet mot störningar i andra EU-länder, eftersom ingen fågel störs vid själva tidpunkten. Generellt försöker många länder lösa detta genom att man rekommenderar att vissa avverkningar förläggs utanför häckningstid för att undvika konflikt. Då anses man både uppfylla störningsförbudet och den allmänna skyldigheten att ”sträva efter att undvika livsmiljöförsämringar” även utanför skyddade områden. Livsmiljöerna ska enligt direktivet istället skyddas genom Natura 2000-områden och skyddad natur.

Jag tror att en förordningsändring som innebär att störningar blir förbjudna först om de har ”väsentlig betydelse” skulle kunna förskjuta ansvaret för fåglarna från skogsägaren till staten. Det skulle inte försämra skyddet för fåglarna men göra det mer effektivt och rättssäkert. Dels borde det inte ligga på skogsägaren att visa att åtgärden saknar betydelse. Dels borde man tydliggöra att livsmiljöerna inte ska skyddas genom artskyddsförordningen utan genom formellt skydd av särskilt viktiga områden i den omfattning som behövs för att uppnå syftet med fågeldirektivet.

Men då bör regeringen också i en författningskommentar tydliggöra att det är syftet.