Även om man inte riktigt vågar ta alla resonemang hela vägen från papper till kostråd så utmärker sig nu Livsmedelsverket som en av de modigaste livsmedelssäkerhetsmyndigheterna i Europa, och kanske världen, när de lyfter såväl food matrix som inhemsk matproduktion som avgörande frågor för hälsa, miljö och samhälle. Men synen på kött är fortfarande en stötesten.
Saknar koppling mellan produktion och konsumtion – och köttet är en avgörande pusselbit
Vi ser positivt på många av de delar som nu utgör svenska kostråd. Man lyfter svenskt jordbruk som miljömässigt fördelaktig, kött framhålls som en bra källa till järn, och mjölkfett tonas ned som ohälsosamt mot bakgrund av ny forskning inom området som kallas food matrix, det vill säga matens hälsoeffekter bortom näringsvärdena. Samtidigt vill vi lyfta att en hel del fortfarande återstår för att kostråden ska rimma med de många styrdokument som ligger till grund för svenskt lantbruk. Här vill LRF gärna fortsätta att hjälpa till och stötta med all den kompetens som vi kan uppbåda inom både produktion och konsumtion. Det finns en tydlig koppling mellan produktion och konsumtion som vi saknar när det teoretiska underlaget ska tas ut i de praktiska kostråden. Exempelvis betonas att vi ska dra ned på köttkonsumtionen. Om vi minskar på produktionen av kött och mjölk, minskar den inhemska marknaden för foder, framför allt vall men även grödor avsedda som livsmedel, men som nedklassas av kvalitetsskäl till foder. Ett ytterligare exempel är att vissa människor behöver fortsätta att äta så mycket kött som de äter idag av hälsoskäl, och att ytterligare människor till och med behöver äta mer kött, vilket tonas ned eller inte tas upp alls i kostråden. Snarare vill man framhålla att järnbrist förekommer hos både vegetarianer och dem som äter blandkost, men nämner inte att risken för järnbrist är betydligt högre hos vegetarianer. Det är ett allvarligt tillstånd, inte minst hos växande tonårsflickor, och som påverkar såväl hälsa som förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen i skolan.
Inbyggda målkonflikter
Ytterligare problem uppstår när man börjar jämföra svenska kostråd med andra styrdokument, lagar och mål. Lägg ett karbonpapper mellan svenska miljömål, naturrestaureringslagen, avskogningsförordningen, kriskost och Livsmedelsstrategin 2.0 och det blir plågsamt uppenbart att de inte rimmar särskilt väl med vare sig varandra eller med svenska kostråd. Ändå är det sådana arbeten som i mångt och mycket styr förväntningarna på svenska lantbrukare när de varje dag producerar mat till hela Sveriges befolkning. Vad sägs om till exempel Livsmedelsstrategins 2.0 mål att öka Sveriges produktion av mat, medan svenska kostråd om kött snarare innebär en minskad köttproduktion? Eller behovet av energirik mat, som lyfts i Kost vid höjd beredskap, medan svenska kostråd snarare menar att ost ska betraktas som mindre näringsrik och istället skjuter fram lättmjölk som ett bra livsmedel under kris? Vi kan öka produktionen av baljväxter i Sverige från 50 000 Ha till 150 000 Ha enligt beräkningar från SJV, men frågan är om det räcker. Att navigera i den djungeln låter sig inte göras i en handvändning, och här behöver svenska lantbrukare få en mycket tydligare beställning.
Effekter som inte är enkla att vända
Närmast på lut ligger uppdateringen av riktlinjer för offentlig måltid, ett arbete som grundar sig på svenska kostråd och som innefattar över tre miljoner måltider per dag, varje dag året runt. Effekten av svenska kostråd och riktlinjer för offentlig måltid kommer inte från en dag till en annan, men det som står i dessa dokument resulterar i en långsam förändring av livsmedelsproduktionen som är mycket svår att vända. Har en lantbrukare väl upphört med att producera animalier, fungerar det inte att nästa dag köpa in nya djur bara för att krisen har kommit. Inte heller kan vi förvänta oss att lantbrukare kommer att finna det lönt att producera vall bara för att binda in kol om det inte finns en fodermarknad att avsätta det på. Och när skörden slår fel och vetet inte håller livsmedelskvalitet - då blir lantbrukaren utan ersättning för sitt arbete och vi andra konsumenter förväntar oss en import av dugliga spannmål för att kunna fortsätta äta som vanligt. Det håller inte.
Lös målkonflikterna, så har vi löst matproblemet
Målkonflikterna är så många och så allvarliga, att det inte duger längre att blunda för dem. Vi påstår inte att vi har lösningen på allt, men vi delar gärna med oss av den kunskap och erfarenhet som finns i vår organisation. Lantbrukarna i Sverige känner odlings- och produktionsförhållandena och vet vad vi kan producera var. Den kunskapen är ovärderlig i ansatsen att lösa målkonflikterna för att vi ska kunna fortsätta att producera tillräckligt med mat i hela landet.