Mat till 14 miljoner människor. Det låter ju tryggt på pappret, men verkligheten ser lite annorlunda ut. För det här handlar mer om siffror i ett kalkylblad än om vad som faktiskt går att äta i en krissituation.
Det är förstås positivt att myndigheterna börjat samordna sitt arbete med livsmedelsberedskap. Det är helt nödvändigt. Men vi måste prata om hur det faktiskt fungerar i praktiken och inte luta oss mot teoretiska beräkningar och tro att det räcker.
Sverige producerar mycket spannmål, det stämmer. Men vi har inte tillräcklig kapacitet att omvandla allt det till riktig mat. Jag tror ingen ser framför sig att vi i en kris ska äta rå havre. Det är ingen rimlig lösning.
Vi på LRF använder samma siffror som myndigheterna, men vi utgår från hur det ser ut i verkligheten. Vad människor faktiskt äter, hur stor del vi exporterar och vad vi har för möjligheter att förädla maten här i Sverige.
Problemet är att myndigheterna gör sina beräkningar utifrån förutsättningar som inte håller i en verklig kris. De räknar inte med att det kan bli brist på saker som diesel, gödsel eller foder. Utan insatsvaror stannar produktionen.
Ett tryggt samhälle börjar med att vi kan producera vår egen mat, även när omvärlden gungar. Ju mer vi producerar i fredstid, desto bättre klarar vi oss när det verkligen gäller.
Så vad behöver vi göra? Vi behöver mer än teoretiska kalkyler. Vi behöver konkreta satsningar. Som att bygga upp beredskapslager för både livsmedel och insatsvaror. Vi behöver stärka konkurrenskraften i jordbruket, så att svenska bönder kan fortsätta producera även när det blir tufft. Vi måste säkra tillgången till avgörande resurser som gödsel, utsäde, foder och reservdelar. Och vi måste satsa mer på lokal och regional livsmedelsproduktion för att minska sårbarheten.
Det här handlar inte om att skapa oro. Det handlar om att ta ansvar.
Första samlade bilden över Sveriges livsmedelsförsörjning - Jordbruksverket