Det är bra att regeringen i samband med detta poängterar att frivillighet ska vara grunden för det formella skyddet. Det framställs dock ibland som att pengarna satsas just för att markägare ska få ersättning när de vill skydda sin skog. Men om det är syftet har man nog lagt pengarna hos fel myndighet.
Både Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har pengar för formellt skydd av skog. Naturvårdsverkets pengar går till främst länsstyrelsernas arbete med naturreservat, medan Skogsstyrelsens pengar används till biotopskydd och naturvårdsavtal.
När länsstyrelserna väljer var man ska bilda naturreservat är utgångspunkten var det finns större områden med höga naturvärden. Även om man tar viss hänsyn till skogsägarens vilja är det sällan skogsägaren själv som efterfrågat reservatet. Flertalet länsstyrelser har sedan länge många områden på lager där man vill bilda reservat när det finns tillräckliga resurser. Det är inte områden som valts utifrån skogsägarens intressen. Eftersom områdets storlek är viktigt för att ett reservat ska bli till, är det oftast många skogsägare som berörs av samma reservat. Det räcker alltså sällan med att en skogsägare vill få sin skog formellt skyddad, och flera skogsägare blir vanligen berörda oavsett om de vill ha reservatet eller inte.
De flesta områden där skogsägare själva vill få ersättning för sin skog är relativt små, och skulle aldrig bli aktuella för naturreservat. Istället är det biotopskydd och naturvårdsavtal, de instrument Skogsstyrelsen använder, som kan bli aktuella.
Men vi har också situationer där skogsägare kommer i kläm då de hindras att bruka sin skog på grund av naturvärden eller myndigheters beslut. Ett exempel på detta är när staten med artskyddsbestämmelser förbjuder skogsbruk över större arealer där konsekvenserna i praktiken blir ett områdesskydd. I dessa situationer vore det rimligt att den myndighet som meddelar förbudet försöker träffa överenskommelse med skogsägaren om ersättning. Naturvårdsverkets medel kommer nästan aldrig användas till detta, utan det kräver andra skyddsformer än naturreservat.
Samma sak gäller nyckelbiotoper och höga naturvärden som gör att skogsbruket omöjliggörs. Det rör sig sällan om jättestora områden och då är de instrument Skogsstyrelsen har tillgång till mer funktionella. Hade Skogsstyrelsen haft pengar att ersätta sådana områden skulle nog betydligt färre se nyckelbiotoper och artförekomster som ett problem, och naturvärden skulle inte på samma sätt bli en ekonomisk risk för skogsägare.
Statliga naturvårdspengar kan vara viktiga för att tillgodose skogsägares intressen. Men då måste de också kunna användas för det skogsägare själva efterfrågar. Om syftet var att hjälpa skogsägare hade budgetsatsningen gjort sig bättre hos Skogsstyrelsen.