Brundtlandkommissionen definierade hållbar utveckling som ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Detta skulle jag säga är precis vad flertalet skogsägare strävar mot – man vill själv ha nytta av skogen samtidigt som man vill lämna över en ännu värdefullare skog till sina barn. De senaste 100 åren har varje ny generation fått större skogsresurser till sitt förfogande. Utvecklingen i skogen har inneburit att fler människor kan tillfredsställa sina behov med vad skogen ger.
Allt är inte frid och fröjd. Det finns aspekter där utvecklingen försämrats, men, som jag ser det, inte på något sätt som gör att skogen som helhet riskerar att leverera mindre nyttor. Och jag tror att vi måste se hållbarheten som summan av alla dimensioner av hållbarhet.
De som inte anser skogsbruket vara hållbart ser ofta skogsbruket isolerat från de nyttor skogsbruket ger. Man ser bara minusposterna av brukandet. Så skulle man knappast bedöma andra verksamheter. Tänk er om vi skulle se på vindkraftverk som höga propellerförsedda torn i skogen, utan att beakta den energi de ger oss. Det skulle förstås vara fullständigt ohållbart att bara sätta upp en massa sådana torn i skogen. Ändå betraktas vindkraften oftast på goda grunder som hållbar. Men när det gäller skogsbruket förbiser man ofta den nytta det ger.
Att skogsbruket bidrar till ett mer hållbart samhälle i många avseenden är nog odiskutabelt. Skogsbruket gör att vi utan några nettoutsläpp av koldioxid kan ersätta fossila och miljöbelastande material. Det skapar en råvara som aldrig tar slut. Skogsbruket ger arbetstillfällen i hela landet och utgör en viktig kapitalbas för investeringar på landsbygden.
För mig är det självklart att skogsbruket gör vårt samhälle mer hållbart. Det hindrar inte att skogsbruket kan bli bättre i många avseenden.