Uppfattningen om vad EU:s restaureringslag egentligen innebär tycks skilja sig enormt mellan olika intressenter och instanser. Ibland frågar man sig om ens de som borde kunna frågan bäst vet vad den innebär. I tidningar ser man regelverket benämnas ”EU:s våtmarkslag” och ”EU:s klimatlag”, två benämningar som är fullständigt missvisande. Men ännu värre är nog att EU-kommissionen har en helt annan uppfattning om lagens uttolkning än svenska myndigheter.
När man pratar med EU-kommissionens företrädare säger de att lagen inte innebär något hinder att bruka skogarna hållbart. Miljökommissionären Virginijus Sinkevičius skrev nyligen på Twitter att restaureringen inte innebär ”skydd” och att ekonomiska aktiviteter inte kommer förbjudas. Påståenden om motsatsen anser han vara myter.
Spridare av det kommissionären kallar myter är bland annat svenska myndigheter. Skogsstyrelsen bedömer utifrån lagförslaget att 900 000 hektar skog på virkesproduktionsmark i Sverige måste undantas från skogsbruk för att skogen idag klassas som naturtyp, oftast som naturtypen Västlig taiga. Enligt kommissionens lagförslag får inga försämringar av naturmiljön ske i sådan skog, vilket enligt myndigheterna inte är förenligt med brukande. Dessutom måste Sverige enligt Skogsstyrelsen, återskapa 2,5 miljoner hektar naturtypsklassad skog. Inte heller de skogarna kan brukas. Omfattningen gäller dock endast om Sverige fortsätter att rapportera en referensnivå på samma sätt som man gjort hittills.
Även Naturvårdsverket menar att de berörda lagparagraferna innebär att mycket skog inte kan brukas. På Twitter svarar man på en rak fråga att västlig taiga inte kan nyttjas för det som normalt menas med skogsbruk.
Hur kan det bli så här olika? Jag tror miljökommissionären är väldigt angelägen om att få igenom ett ifrågasatt förslag och vill undanröja all oro.
Men jag tror också att det saknas kunskap och förståelse för hur svenska myndigheter och domstolar tolkar skador på livsmiljöer. Bestämmelserna i kommissionens förslag är snarlika de som gäller Natura 2000-områden och där är frågan väl prövad i Sverige.
Det kan även finnas en bristande förståelse för att skogliga naturtyper anses tåla olika mycket brukande beroende på var i Europa man befinner sig. Medans skogar i södra Europa alltid brukats och naturvärdena tål eller är knutna till detta brukande så är naturvärden i svenska skogar ofta knutna till orördhet.
Men vi kanske också till stor del har oss själva att skylla i Sverige. En skog kanske inte behöver vara naturskogsartad för att klassas som naturtyp eller för att ha god bevarandestatus. Och framförallt hade vi inte behövt sätta referensvärdet för hur mycket vi ska ha av olika naturtyper så ambitiöst och så avvikande från andra länder. Att vi hittills agerat som Bror Duktig får nu till följd att vi kanske har EU:s mest kritiska inställning till restaureringslagen.