Idag vill jag lyfta några av de delar som krävs för att vi ska få den starka livsmedelstrygghet Sverige behöver ha.
Först och främst:
En stark livsmedelsberedskap är grunden för en god nationell säkerhet. Utan en god förmåga att försörja sin befolkning med vatten och mat står ett land och landets försvar sig slätt. Därför måste en stärkt och stark livsmedelsberedskap finnas med som ett viktigt fokusområde i den nationella säkerhetsstrategi som regeringen just nu uppdaterar, med sikte på 2030.
Nummer två:
En robust livsmedelsberedskap förutsätter en välmående och motståndskraftig livsmedelskedja. En livsmedelsberedskap värd namnet behöver dimensioneras så att den kan hantera och motstå allvarliga störningar, eller överhängande risk för allvarliga störningar, av vår livsmedelsförsörjning.
Det betyder konkret att vi behöver säkra att vi i vårt eget land har en god förmåga att fortsätta producera mat, även om normala marknadsflöden störs eller försörjningskedjor av t.ex. nödvändiga insatsvaror som drivmedel, utsäde eller gödning bryts. Ska vi tala klarspråk handlar det om att vi behöver öka vår inhemska livsmedelproduktion för att kunna stärka landets säkerhet.
Nummer tre:
För att det ska vara möjligt att säkra att livsmedelstryggheten kan fungera även när krisen eller kriget kommer behöver livsmedelsproduktionen vara stark i fredstid. Det vi inte producerar i fred kommer vi inte kunna producera i kris och än mindre i krig.
För att öka vår robusthet behöver vi arbeta mycket strategiskt med att minska vårt stora importberoende av viktiga insatsvaror, genom att underlätta för inhemsk produktion av de insatsvaror vi kan producera i vårt eget land – som handelsgödsel, växtskyddsmedel och biodrivmedel. En ökad inhemsk produktion av de insatsvaror som vi skulle kunna producera i Sverige (och även exportera till andra) och lagerhållning av strategiska insatsvaror är grundläggande för att vi ska kunna säkra förmågan att fortsätta producera livsmedel även under längre tids störning.
Nummer fyra:
Livsmedelsproduktionen, från ax till färdig limpa eller från nötkreatur till nötfärs i butiken, är och måste betraktas som samhällsviktig verksamhet och hanteras därefter. Att säkra att bonden kan fortsätta producera på gården är basen, men hela kedjan från gården till köksbordet måste fungera. Det vete som odlas på åkern behöver fungerande logistikflöden, kvarnar som kan förädla vetet till mjöl eller andra livsmedel som medborgarna kan hantera och leva av. Den samhällsviktiga livsmedelskedjan måste stå högt upp på listan om eller när samhället kan behöva prioritera knappa resurser som personal, el eller tillgång till/tillträde till nödvändig transportinfrastruktur.
Nummer fem:
Att stärka robustheten i livsmedelskedjan börjar med att förstå de sårbarheter som finns. En stor sårbarhet är bristerna i Sveriges fysiska infrastruktur, och det krävs ökade investeringar för att minska dem. Det handlar bl.a. om att staten behöver öka satsningarna på underhåll av landets många enskilda vägar, om att ge lantbrukare förutsättningar att kunna investera i ökad robusthet på gårdsnivå, men också om att på olika sätt stärka förädlingskedjan så att lantbrukarnas produkter kan förädlas till den mat konsumenterna kan äta.
För att summera:
När 2024 inleds står en stärkt nationell säkerhet högt upp på samhällets, många företags och många organisationers agenda. Så också för oss i LRF.
När vi – politiken, samhället, näringslivet och medborgarna - nu förenar våra krafter för att återuppbygga ett starkt svenskt civilt försvar bör vi ta med oss en av de viktiga lärdomarna vi lärde oss under Covid19-pandemin; att vi behöver se över vårt eget hus innan vi kan lita på att andra verkligen kommer hjälpa oss.
För om vi i Sverige ska vara en aktör att lita på, och om vi ska kunna lita på att få hjälp av andra, så måste vi kunna erbjuda andra något, om det krisar till sig för dem. För att ta ett exempel: Finland må vara ett närliggande land, som är vår nära allierade genom det mångåriga nordiska samarbetet och vårt samarbete som medlemmar i EU (och snart även genom båda ländernas medlemskap i Nato). Och ja, Finland har omfattande lager av spannmål som geografiskt sett ligger nära oss. Men vi i Sverige producerar mer spannmål än Finland, och så länge vi inte ser till att bygga egna beredskapslager av just spannmål så kommer det vara svårt för oss att be Finland om hjälp med just det. För att kunna begära andras stöd, behöver vi se om vårt eget hus.
När jag skriver det här befinner jag mig, tillsammans med flera andra från LRF, på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, Sveriges främsta forum för diskussion om säkerhetspolitik, försvar och samhällets krisberedskap.
Det jag skrivit om här är ett av våra viktiga budskap där. Men dagarna på Folk och Försvar handlar också om mycket annat. När jag kommit därifrån, och haft möjlighet att ”landa” lite , återkommer jag med några Folk och Försvar-reflektioner här.
Så kom gärna tillbaka, och håll utkik efter ännu ett inlägg kopplat till en stärkt nationell säkerhet!
Läs även blogginlägget "En stark livsmedelstrygghet är bottenplattan för en god nationell säkerhet".
