På pappret ser det bra ut. I ett normalår producerar svenskt jordbruk mer energi och protein än befolkningen behöver. I teorin skulle vi kunna försörja fler än vi är idag. Problemet är att det just handlar om teori.
Det här är i grunden en teoretisk rapport, och det är viktigt att vara tydlig med det. För Sveriges lantbrukare som varje dag jobbar med att stärka den svenska livsmedelsproduktionen är verkligheten högst praktisk och handlar om helt andra saker. Efterfrågan från konsumenter, ekonomi, geografi och vad livsmedelsindustrin faktiskt klarar av att hantera.
Att räkna på ett livsmedelssystem som inte finns gör inte Sverige starkare. När man tittar närmare på siffrorna bygger de dessutom på ganska stora förändringar i vad vi äter. Kosten skulle behöva skifta rejält. Mer spannmål och mindre av mycket av det vi idag ser som självklar mat.
Och även om vi producerar mycket spannmål så betyder det inte att den automatiskt hamnar på tallriken. Vi saknar kapacitet att snabbt förädla allt till sådant människor faktiskt äter som mjöl, pasta och bröd. Livsmedelsberedskap handlar inte bara om vad som odlas på fälten utan om hela kedjan. Kvarnar, lager, transporter och handel. Vägen från gård till bord.
Det finns också en annan verklighet som rapporten inte riktigt fångar. Det vi producerar i fredstid är i bästa fall det vi har att tillgå i en kris. Vi kan inte bygga ett helt nytt matsystem när det väl gäller. Tittar man på vad svenskar faktiskt äter är ungefär hälften importerat. Det är därifrån uttrycket kommer att varannan tugga är importerad.
Handel med livsmedel är i grunden något bra. Den ger oss variation och effektivitet. Men den gör oss också beroende. Och det märks först när något inte längre fungerar som det ska.
Det går att få ihop mycket i teorin. Men det är en helt annan sak att få fram mat som människor faktiskt kan äta, varje dag, även när det inte är normalläge. Och det är här den verkliga frågan finns. Vad klarar vi när det faktiskt gäller?