Idag skriver jag i Dagens Samhälle om en fråga som jag tror att vi behöver prata mer om tillsammans. Det handlar om offentlig upphandling av livsmedel, men i grunden handlar det om något större. Hur vi bygger ett samhälle som håller även när det sätts på prov?
I debattartikeln skriver jag om hur valen i de offentliga köken hänger ihop med vår gemensamma motståndskraft.
Resiliens är ett ord som används ofta nu och för mig är det väldigt konkret. På en gård handlar det om att ha flera ben att stå på. Många kombinerar växtodling med djurhållning. Skogen ger en långsiktighet som kan möjliggöra viktiga investeringar. Köttproduktion kan samspela med odlingen genom att näringen går tillbaka till jorden. Fler och fler har också energiproduktion som en del av verksamheten. Intäkter och risker sprids. Det är sällan en enda gren som bär allt.
Det där tänkandet går att översätta till samhällsnivå. Om vi gör oss alltför beroende av långa och sårbara leveranskedjor blir vi mer utsatta när något händer i vår omvärld. Krig, extremväder eller politiska konflikter kan snabbt förändra förutsättningarna. Vi lever i ett land med stora resurser och hög kompetens, men vi behöver ändå ställa oss frågan hur robust vår livsmedelsförsörjning är. Då är det en styrka att ha en levande produktion på hemmaplan.
För mig är offentlig upphandling en del av svaret. När kommuner och regioner gör medvetna val kan de bidra till inhemsk produktion, bevara kunskap och skapa långsiktig trygghet. Det är inte en enskild åtgärd som avgör allt, utan summan av många beslut som pekar i samma riktning.
Jag tror att vi behöver bredda perspektivet och prata mer om hur vi tillsammans bygger resiliens. Kommuner, producenter, leverantörer, politiker och medborgare sitter alla på en del av helheten. Det handlar om att utforma upphandlingar som främjar kvalitet, hållbarhet och leveranssäkerhet över tid. Om att fördjupa samarbetet mellan stad och land så att fler förstår varandras villkor och möjligheter. Och om att se maten som en strategisk resurs som påverkar beredskap, jobb och lokal utveckling.
Min förhoppning med debattartikeln är att öppna upp för just den typen av samtal. Inte att för peka finger utan att bjuda in. Jag är övertygad om att vi kan hitta vägar framåt där fler känner delaktighet och ansvar. Om vi tar oss tid att lyssna på varandra och vågar tänka lite längre än nästa leverans skapar vi ett samhälle som står starkare, både i vardagen och när det verkligen gäller.
Jag ser fram emot att fortsätta dialogen med alla som vill vara med att bygga ett mer motståndskraftigt Sverige.